Ensamt
Kommer att ta en lång tid innan man har börjat vänja sig vid att spendera de flesta av sina kvällar ensamma. Vissa njuter bara att få vara ensamma, men jag tycker verkligen inte om det. Dagarna går alltid riktigt bra men kvällarna är värst! För på dagarna pynjar man på hela tiden med ett och annat men kvällarna brukar oftast vara programlösa. Kan ju inte be alla mina kompisar komma och hälsa på hela tiden och inte kan jag ju våldgästa dem heller. Får väl helt enkelt gå på gymmet så mycket som möjligt...det är ju iallafall en hälsosam sysselsättning!
Surprise, surprise har jag då spenderat kvällen med mig själv fast jag bor för tillfället i ett hus med 4 andra personer. Känns ganska jobbigt att inte riktigt veta var ens eget hem är. Har ju inte bott här hemma hos mamma och pappa på ett år, så hemmet är iallafall inte här. Mitt hem är inte heller min förra lägenhet för där har jag ju inga saker och dessutom flyttat ut och min nya lägenhet känns inte riktigt som ett hem ännu, har ju inga saker där. Men jag hoppas att med tiden det skall kännas som ett riktigt hem.
Jag måst bara be om ursäkt för alla de här dystra och nedstämda inläggen. Kanske många av er intens orkar läsa min blogg just för att min nedstämdhet smittar av sig. Fastän jag har bott 1 månad från K och lägenheten har jag aldrig under den tiden kännt mig så här deppad, nedstämd och deprimerad! Jag känner inte igen mig själv mer. Har svårt att dra på munnen och det kräver ingenting för att tårarna skall börja rinna. Ge mig en bild på en söt hundvalp och jag grinar folder. Antar väl att det här är en del av sorgearbetet. Ett sorgearbete har 4 olika faser: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen. Själv tror jag att jag befinner mig i reaktionsfasen just nu eftersom jag gråter väldigt mycket och försöker hitta syndabockar till varför allting hände. Befann mig i chockfasen hela januari och det är väl därför jag har varit på bra humör, för att jag har inte velat inse mitt öde. Nå 1 down and 3 more to go!
Ikväll lär jag väl inte bli så mycket klokare, tror jag går och sover som för tillfället är min största hobby!
Godnatt!
Surprise, surprise har jag då spenderat kvällen med mig själv fast jag bor för tillfället i ett hus med 4 andra personer. Känns ganska jobbigt att inte riktigt veta var ens eget hem är. Har ju inte bott här hemma hos mamma och pappa på ett år, så hemmet är iallafall inte här. Mitt hem är inte heller min förra lägenhet för där har jag ju inga saker och dessutom flyttat ut och min nya lägenhet känns inte riktigt som ett hem ännu, har ju inga saker där. Men jag hoppas att med tiden det skall kännas som ett riktigt hem.
Jag måst bara be om ursäkt för alla de här dystra och nedstämda inläggen. Kanske många av er intens orkar läsa min blogg just för att min nedstämdhet smittar av sig. Fastän jag har bott 1 månad från K och lägenheten har jag aldrig under den tiden kännt mig så här deppad, nedstämd och deprimerad! Jag känner inte igen mig själv mer. Har svårt att dra på munnen och det kräver ingenting för att tårarna skall börja rinna. Ge mig en bild på en söt hundvalp och jag grinar folder. Antar väl att det här är en del av sorgearbetet. Ett sorgearbete har 4 olika faser: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen. Själv tror jag att jag befinner mig i reaktionsfasen just nu eftersom jag gråter väldigt mycket och försöker hitta syndabockar till varför allting hände. Befann mig i chockfasen hela januari och det är väl därför jag har varit på bra humör, för att jag har inte velat inse mitt öde. Nå 1 down and 3 more to go!
Ikväll lär jag väl inte bli så mycket klokare, tror jag går och sover som för tillfället är min största hobby!
Godnatt!
Kommentarer
smulan
Jag känner väldigt mycket igen mig i dina texter, blev själv singel en tid sen, men vi hade båda egna lägenheter men vi var alltid hos mig och nu är jag pltsligt helt ensam här. Jag känner inte heller igen mig själv, går och surar hela tiden.
Trackback
